Det italienska smörskrivandet

Något jag ofta fått höra under mitt liv i Sverige som halvitalienare är hur den italienska musiken ständigt blivit förlöjligad och kallad för fjantig-smör-ballad-skit. Och det är väl det många förknippar italiensk musik med. Smörig, mjäkig, töntig osv.

Och visst kan jag hålla med om att en del av den kan vara lite "överromantisk", och det finns fortfarande låtar och artister i Italien jag inte tål – men vad ni icke-italienare missar är vad dessa dukiga artister sjunger om och framför allt texterna i deras låtar. De kan sjunga om hur fjantiga romantiska kärlekshistorier som helst, men med deras poetiska och vackra sätt att uttrycka sig kommer de inte ens i närheten av en smörig kärlekssång. Jag som själv inte gärna lyssnar på typiska ”olycklig-kärleks-låtar” kan lätt falla för just en sån låt i Italien – just på grund av texten. Poetisk, klyftigt, lekande med ord och känslor – vackert!

Så jag är ledsen, ni som inte förstår italienska – ni missar en stor del av den italienska musiken. Och istället för att driva om dem, lyssna istället då noga på era egna amerikanska/engelska/latino/svenska artister och deras texter och fråga er själva ärligt vem det egentligen är som smörar!

[från höger: Gianna Nannini, Biagio Antonacci, Elisa, Negramaro]

PS.
Och jag måste även få tillägga att det finns mycket mycket mer än bara ballader i Italien. Många duktiga artister inom alla olika genrer.