Det italienska smörskrivandet

Något jag ofta fått höra under mitt liv i Sverige som halvitalienare är hur den italienska musiken ständigt blivit förlöjligad och kallad för fjantig-smör-ballad-skit. Och det är väl det många förknippar italiensk musik med. Smörig, mjäkig, töntig osv.

Och visst kan jag hålla med om att en del av den kan vara lite "överromantisk", och det finns fortfarande låtar och artister i Italien jag inte tål – men vad ni icke-italienare missar är vad dessa dukiga artister sjunger om och framför allt texterna i deras låtar. De kan sjunga om hur fjantiga romantiska kärlekshistorier som helst, men med deras poetiska och vackra sätt att uttrycka sig kommer de inte ens i närheten av en smörig kärlekssång. Jag som själv inte gärna lyssnar på typiska ”olycklig-kärleks-låtar” kan lätt falla för just en sån låt i Italien – just på grund av texten. Poetisk, klyftigt, lekande med ord och känslor – vackert!

Så jag är ledsen, ni som inte förstår italienska – ni missar en stor del av den italienska musiken. Och istället för att driva om dem, lyssna istället då noga på era egna amerikanska/engelska/latino/svenska artister och deras texter och fråga er själva ärligt vem det egentligen är som smörar!

[från höger: Gianna Nannini, Biagio Antonacci, Elisa, Negramaro]

PS.
Och jag måste även få tillägga att det finns mycket mycket mer än bara ballader i Italien. Många duktiga artister inom alla olika genrer.

Måndag kväll

Fortfarande utan Internet och på jakt efter olika lösningar att utan större problem gå surfa genom andras nät. Med tillstånd alltså. På onsdag ska jag lämna in datorn till Expert som ska kolla igenom vad det är för problem. Förhoppningsvis gratis som sist, men kostar det för mycket vet jag inte vad jag ska göra. Om det är värt vad nu kostnaden är. Börjar tröttna på alla dessa problem som ständigt dyker upp. Telefonräkningar, bankkort, Internet. Kan jag inte bara få leva mina sista tre månader här med flyt?

Jag har i alla fall skaffat mig ett litet bord till mitt rum där jag kan sitta och plugga (italienska grammatiken), och lasta av alla mina grejer som tidigare på nåt sätt lyckats översvämma mitt lilla nattduksbord. Och gratis var det också – eller rättare sagt, bordet tillhör min ex-rumkompis/ex-lägenhet men det har bara stått lutad mot väggen - oanvänt, så jag tog tillfället i akt och bad att få ha det i mitt rum. Så, nu har jag fixat och donat lite, hittade en liten duk så det ser trevligare ut. Vi får väl se hur lång tid det tar innan även detta bord bombarderas av onödiga grazzi-saker.

Nu ska jag dra mig tillbaka och titta på Sanremo – Italiens version av melodifestivalen. Och den har precis börjat med ett intro med sången ”Volare” – nostalgi, minnen och klassiker.

Buona serata a tutti!

Hur ett skavsår kan rädda folks humör...

Efter min långa promenad i söndags lyckades jag skaffa mig gigantiska skavsår på båda hälarna. Och att fortsätta använda samma skor, med plåster som inte gjorde så stora underverk gick jag – nej – haltade jag runt på ålderdomshemmet tillsammans med gamlingarna som nästan gick snabbare och stadigare än jag. Och vad mina kollegor skrattade åt mig. Vad kul man kan ha med ett skavsår. My lost, their gain. Men, jag är ju här för att hjälpa – och jag hjälpte dem få sig ett gott skratt för dagen!

Söndagspromenad

Söndagar har blivit min nya happy-day. Jag vet inte varför men de senaste söndagarna har jag alltid vaknat med glatt humör och just idag fick jag en otrolig längtan till att ta en promenad. Kanske berodde det på det fina vädret och värmen som äntligen kommit, men hur som helst så var det dags för lite movement så tog jag på mig mina sneakers och skinnjackan och gav mig iväg.

5 min till floden Arno och jag var redan svettig. Jag plågade mig själv några minuter till men det var för varmt. Av med jackan och kvar hade jag en röd t-shirt och svarta "handledsvärmare" (låt oss säga vantar utan fingrar) och folk började titta lite snopet som om jag var galen som gick så avklätt i februari.

Men jag bryr mig inte. Ni får kalla det vad ni vill men nu är det fanimej VÅR och då får man gå runt i t-shirt! Så jag gick - i två timmar, med en liten telefonpaus i en park - och njöt i vårvärmen, i min röda t-shirt.

couldn't resist...

Vi hade kul så länge det varade. Vi hade våra stunder av happiness och övertygelse om att detta var rätt väg att gå, men minnena av hur det brukade vara var för starka...

Jag var tvungen att klippa av banden. Det behövdes en förändring, trots att förändringen kanske var att inte förändra. Men nostalgin var för stark. Och jag tror att jag i slutändan trots allt gjorde rätt val...har innerst inne alltid vetat att du inte var rätt. Du var bara ett försök av förändring. Något nytt. Men det funkar inte längre - jag behöver tryggheten.

Så jag säger farväl till min luggfria period och welcome back till min nya (läs gamla) look - med lugg!!

hihi

Lördag 23 februari

på väg in till stan...
lagom varmt
molningt

No internet - No blogging

Äntligen har allt fixat sig med mitt internet. Jag har inte lyckats komma in på mitt internet sen början av förra veckan och när jag väl förstod att detta inte bara var tillfälligt, vilket det ibland brukar vara när man surfar med mobil som modem, så gick jag till affären (måndags) - som hade sängt just den dagen! Och dagen efter när jag skulle tillbaka vaknade jag upp med världens illamående och har legat till sängs sen dess.

Så, idag äntligen fredag eftermiddag - frisk - eller åtminstone någorlunda - in till stan, fixa till internet - allt ok nu. Tog mig till ett mysigt internetcafé som min kompis tipsat mig om där jag inte betalar mer än det jag dricker eller äter. Och visst är det mysigt! De spelar bara en aning för hög musik just nu för att kunna koncentrera sig ordentligt. Och det sitter en tjej här intill som pluggar för fullt - stackarn!

Kvällens planer ser lugna ut. Blev bjuden att gå på bio med en möjlig utekväll som följd, men jag tackade nej eftersom jag imorse fortfarande kände mig lite krasslig. Tar det säkra inför det osäkra - vill bli frisk!

Men som sagt, nu har jag internet igen så i'll be back soon!

ciao...

mat, jobb & tjejsnack

Denna söndag spenderades med min jobbarkompis kompisar - vi var en cubana och två perubianer, och sen jag, svenskan. Det åts, det dracks och det snackades. De är galna tjejer och plötsligt kunde de ställa sig upp och shake:a till den latinska reggae musiken. Vi hade otroligt kul!

Dessutom fick jag förfrågan om att bli engelskalärare till en utav dem - cubanan Jeny. Hon jobbar nämnligen på hotell och är i behov av att kunna engelska. Och hon är beredd att betala mig för det också, som hon sa: Du hjälper mig, så hjälper jag dig! Så där fick jag mig ett litet tillfälligt extrajobb!

Tiden går fort när man har roligt och snart var det dags att ta sig hemåt. Men trots den kalla vinden så gick jag mot busshållplatsen med gott humör och fylld mage - det hade varit en skön slapp söndag med härligt sällskap!

Florens 10 februari

Solen skiner och himlen är klarblå. Tittar man ut genom fönstret får man lusten att ta på sig vårjackan sätta sig på en solstol och sola. Men nej. Går man ut upptäcker man den isande kylan av den hårda vinden som de senaste dagarna förstört hela känslan med att gå ut i det vackra vädret. Så fort man satt ut foten genom dörren vill man bara in igen. Uffi!

Men okej, ingen överdrift nu, jag har mycket hellre detta väder som påminner om den svenska våren än ett slaskigt och kallt Sverige. Vem vill inte ha sol lixom?! - det gäller bara att klä sig varmt och intala sig själv att det är inte vår än oavsett hur mycket du som svenska vill det. Vi befinner oss i Italien och enligt italienarna är detta fortfarande vinter...

p.s.

jag har uppdaterat några inlägg från den senaste veckan som jag inte lyckades pubicera pga problem med anslutningen.

A Big Fat QUESTIONMARK

Mina senaste dagar sedan jag kommit fram till vad jag vill plugga har spenderats av ett nonstop funderande över hur och var jag vill spendera dessa år av studier. Tankar har flugit hit och dit. Steken har vänts och bränts. Åsikter från hörn och kanter – nära och kära som alla säger olika. Och till sist är det ju trots allt bara jag som kan bestämma.

Hjärtat säger stanna. Du får din utbildning här, du får landet och staden – du får språket. Men sen då? Är det här jag vill stanna resten av mitt liv? Är det i Italien jag vill leva? Egentligen ja, Italien har alltid haft en stor inverkan på mig – jag har alltid känt att Italien är hemma, men i detta kritiska tillstånd landet befinner sig i just nu är det nog smart att tänka en extra gång.

I Sverige är det enklare. Du kan språket, du vet hur allt går till. Det är pedagogiskt, det är praktiskt, det är enkelt – nästan för enkelt. Det är gratis. Och möjligheten till jobb finns – med bra lön.
Men. Kommer jag att i slutändan ändå ångra mig? Hur hade det varit om jag stannat? Vilken erfarenhet hade jag då fått? För möjligheten att återvända till Sverige finns ju alltid – om det skiter sig med jobb. Utbildningen har jag – och svenskan finns ju alltid kvar – så något problem med översättning skulle nog aldrig uppstå. Däremot om det var tvärt om. Och jag inte haft de där extra åren med italienskan. Då skulle jag få börja om från början.

Det är en enda stor bergochdalbana. Och jag är ett stort frågetecken.

Snälla kommentera gärna och ge mig era tankar!

Italien går till nyval

Den 13 april går Italien än en gång till valurnorna för att välja vem ska styra upp detta land igen. om det ens går.

Och jag får rösta.

Frågan är bara på vem. I slutändan är de ju alla likadana. Uno più furbo dell'altro!

Dags att börja plugga in sig på politik. Suck.

En typisk onsdag i Florens

Sol och behagligt väder – och efter två dagars lugn på gatorna och piazzorna har staden återigen bombarderats av både nationella och internationella turister.

Under min lilla vandring runt shoppinggatorna med CV:n i hand, stötte jag vid varje gatuhörn eller gränd olika grupper av människor med en guide med mikrofon och pinne/blomma/borste (?!) som en ”följ-mig-så-ni-inte-tappar-bort-er”-skylt. Turister som tittar fascinerande på de fantastiska och historiska byggnaderna. Så upptagna med att ta kort (tänk er kineser) och peka, att de faktiskt skulle kunna tappa bort sina kamrater som redan fortsatt sin lilla vandring till nästa gränd!

Jag minns när jag först kom till Florens, hur även jag en gång varit turist – men ändå inte då jag faktiskt kom för att stanna och bo här. Och det slog mig hur hemma jag faktiskt känner mig här nu, efter tre-fyra månader. Hur jag småler för mig själv när jag ser alla turister som kommer och går – medan jag får stanna och verkligen uppleva denna stad. Men trots att jag inte längre är turist så kan jag inte få bort känslan att ändå vara det varje gång jag tar upp kameran eller mobilen för att fotografera nån bit av vackra Florens. För jag ser ju ut som en turist – eller utlänning – med mitt ”blonda” hår och blågröna ögon, och jag vet inte hur många gånger försäljare, servitörer eller konduktörer börjat tilltala mig på engelska. Och hur jag varje gång får se deras förvånade miner när jag svarar dem på flytande italienska.

Jag har bara den här veckan (det har passerat tre dar) fått höra frågan om jag är amerikana? Dal nord europa? russa? Slovakia? (hmm…förvånad över de två sista). Men samtidigt fått folk att tvivla, när jag börjat prata, och de då kommit fram till att jag nog trots allt är från Italien. Vilket känns ganska smickrande – eftersom jag egentligen inte är en "riktig" italienska. och med riktig menar jag att trots att jag har italienskt blod har jag dock inte växt upp i Italien.


Men il desiderio att vara riktig italiensk - och prata riktig, korrekt italienska - som en italienska - har alltid funnits där. Drömmen om italien och allt vad landet har att komma med - maten, kulturen, språket, fotbollen, modet, klimatet - allt!

Och det är därför jag är här. För att uppleva det riktiga Italien.

semlor....

åååååh vilken plötslig längtan jag fick till Sverige....

Det börjar klarna i mitt lilla huvud

När jag pratar med Silvia kommer vi alltid in på de mest konstiga diskussioner man kan tänka sig, men igår blev det lite mer allvarligt snack. Vi kom in på studier, och hon berättade lite vad alla de olika inriktningar jag är intresserad av innebär och hur det går till i italien, och jag tror att mina intressen börja luta mer åt kommunikation och PR-hållet.

Trots att psykologi är väldigt intressant så har jag börjat känna ett viss tvivel… Mina tankar börjar dra sig mer åt det som jag faktiskt redan innan gymnasiet hade i fokus, men som sen sakta suddades ut pga skolan, inriktning och umgänge – fokusering på andra ämnen. Men allt börjar komma tillbaka nu och det börjar klarna. Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det är det jag vill göra. Jobba inom reklam och PR. Som sagt – mina beslut och tankar går ju upp och ner hela tiden, men det börjar luta lite mer åt det ena.

Sedan finns ju fortfarande problemet om jag ska stanna här i Italien och plugga eller återvända till Sverige. Vi diskuterade skillnaden, situationen i Italien som just nu är ett helvete ekonomiskt och jobbmässigt – mafia hit och mafia dit - och denna diskussion övergick till hur det skulle se ut i Europa om tio år. Allt spårade ut och vi kom fram till att hela vår framtid här kommer att krascha och plötsligt kändes allt så eländigt.

Men. I alla fall.
Vi kom fram till att vi nog kommer att klara oss ändå. Jag har ju åtminstone kommit en bit på vägen med mina funderingar...och det är ju en bra början.

ta mig inte för givet...

Du ser den inte - men det gör jag

Du känner den inte - däremot jag

Förändringen

-

Du vet det inte än, men jag kommer inte tillbaka.

Du tror att allt är som vanligt, men snart kommer du att inse att jag inte finns kvar.

Och du kommer att förstå att du spelade dina kort fel.

När allt är försent.

-

Jag mår bra nu.

Frågan är bara om du gör det när du inser vad du gjort.

Carnevale!

Och så var den helgen över. Allt ha gått så fort, men ok jag har söndagen kvar – trots att det inte är så många timmar kvar på den med tanke på att jag just steg upp…

Det var tänkt att jag skulle ta mig till Venedig denna helg för att, i samband med att utforska staden, även få uppleva den berömda Carnevalen! Men tyvärr blev det inget eftersom ingen kunde följa med mig. Silvia som skulle ha kommit insåg att hon inte skulle hinna med tanke på att hon har en tenta på måndag och Judy hade inte råd. Ensam vill jag inte gå, plus att det är ett pissväder – så det blir att stanna här i Florens och se denna stads Carneval parad istället – vilket inte är så pjåkigt det heller!

Mer uppdate to come...

En regnig lördag i Florens..

Lördagen spenderades promenerandes längs gatorna i ett regnande Florens tillsammans med Judy - med ett ständigt stannande på grund av all paraplytrafik och väjande av bilar som skvätter upp vatten från gatorna. Men det var mysigt ändå.
Tills vi tröttnade och mötte upp hennes roomie och deras kompis och gick och bakade american cookies! Eller ja, de bakade – jag smakade. Och allt socker och sött som de lägger i sina kakor och marshmallows rise-crips rutor – usch det blev för mycket för mig efter bara några tuggor! För att sen bli bjuden på en stor tallrik pasta med scampi och gräddsås – vilket iofs var underbar!

Sedan bar det av hem till Silvia där hon planerat att vi skulle äta tillsammans, stackarn fick äta själv på grund av min proppade nästan krampande mage. Jag fick åtminstone i mig en kopp te som hon lyckades göra. Vi har alltid så kul för Silvia är en sån där typisk student som inte har nån aning om hur man lagar mat. Eller kan baserna men känner sig otroligt osäker när hon ska tillaga nåt.
Och senaste tiden har hon gett sig f’n på att hon ska lära sig och vi har experimenterat och hållt på i köket – varje gång jag är där. Och det är alltid lika kul när vi sedan sitter där och ska smaka på vårat verk och se om vi lyckats eller inte. Och igår var det faktiskt inte nåt fel på hennes tillagning av sin 5-min potatispuré utan sjäva produkten som smakade skit. Så istället blev det att experimentera vilka kryddor man kunde tillägga för att få bort smaken och allt blev bara kaos! Men kul hade vi iaf.