A Big Fat QUESTIONMARK

Mina senaste dagar sedan jag kommit fram till vad jag vill plugga har spenderats av ett nonstop funderande över hur och var jag vill spendera dessa år av studier. Tankar har flugit hit och dit. Steken har vänts och bränts. Åsikter från hörn och kanter – nära och kära som alla säger olika. Och till sist är det ju trots allt bara jag som kan bestämma.

Hjärtat säger stanna. Du får din utbildning här, du får landet och staden – du får språket. Men sen då? Är det här jag vill stanna resten av mitt liv? Är det i Italien jag vill leva? Egentligen ja, Italien har alltid haft en stor inverkan på mig – jag har alltid känt att Italien är hemma, men i detta kritiska tillstånd landet befinner sig i just nu är det nog smart att tänka en extra gång.

I Sverige är det enklare. Du kan språket, du vet hur allt går till. Det är pedagogiskt, det är praktiskt, det är enkelt – nästan för enkelt. Det är gratis. Och möjligheten till jobb finns – med bra lön.
Men. Kommer jag att i slutändan ändå ångra mig? Hur hade det varit om jag stannat? Vilken erfarenhet hade jag då fått? För möjligheten att återvända till Sverige finns ju alltid – om det skiter sig med jobb. Utbildningen har jag – och svenskan finns ju alltid kvar – så något problem med översättning skulle nog aldrig uppstå. Däremot om det var tvärt om. Och jag inte haft de där extra åren med italienskan. Då skulle jag få börja om från början.

Det är en enda stor bergochdalbana. Och jag är ett stort frågetecken.

Snälla kommentera gärna och ge mig era tankar!