virr varr..helt tokig!

Nu bòrjar jag snart tro att det verkligen ligger en fòrbannelse òver mig. Allt jag gòr gàr rent utsagt àt *piiiiiiiip*. Steg upp tidigare àn vanligt fòr att gà till min estetista fòr lite kvinnliga skònhetsfix. Sà, redo och i tid - àndà lyckas jag inte hitta nycklarna, och fàr springa ner till cykeln som vàntar fòr att sedan ila ivàg pà en just idag otrolig trafikerad gata med bàde bilar och turister som vàgrar fòrstà en gammal hederlig ringklocka som snàllt ber dem ATT FLYTTA Pà SIG!!!

Ok, lugnt. Jag lyckades komma i tid, och vi lyckades àven bli klara tidigare sà jag fick tid till att gà till att ta en kaffe, ta ut pengarna till mitt làkarbesòk senare pà eftermiddagen, och dessutom fixa med den sista delen av vàr jobb-outfit. Nàhà. Det gick inte heller. Fòr 1; ingen utav mina chefer var pà plats som kunde godkànna klàderna, sà dàr blev inget gjort, 2; sjàlvklart hade jag glòmt det svenska bankkortet hemma fòr att ta ut de viktiga pengarna (ok, tànker jag, jag cyklar hem pà pausen och hàmtar - no problem...vànta bara!). 3; efter en làng frukost paus och làsning av dagstidiningen under solen, fick vi sen vànta lite fòr lànge fòr att bli inslàppta, fòr att sen stressa att byta om och nàstan òppna fòr sent. Jag, som fòr en gàng skull var pà plats hela 30 min tidigare...

Paus. Breathe.

Ok, lunchpaus. Ska ta min cykel. Dà hade ju sjàlvklart en annan smart cyklist parkerat precis framfòr min, fòr att inte tala om den gigantiska taxin som hittat sin perfekta parkeringsplats framfòr vàra cyklar, lagom omringade. Pust. Det tog mig 10 min fòr att fà bort min cykel och fòr att àn en gàng ila hem. Framme, tar kort, kàkar, och sen back to work. Dà kommer bomben. Svart.

Jag har glòmt koden till kortet. Jag har helt utsagt fàtt en rejàl BLACKOUT. Jag anvànder ju aldrig det svenska kortet, och det ju som sagt ganska nytt. Men jag hade det ju hela veckan i Sverige och kom ihàg kortet, sà varfòr blev det sà tomt nu?! Och just nu dà jag behòvde det som mest!! Paniiik. Efter jobbet, springer jag snabbt till en bankomat, testar den kod som verkar mest relevant i med mitt minne... NEJ. Koncentrerar mig. Fòrsòk nummer tvà. Attans. Vàgar inte fòrsòka igen med risk fòr spàrrning. Nehe, dà var det bara att àka ivàg och fòrklara mina olyckor fòr receptionisten och làkaren. Men àtminstone de var pà min sida idag. Jag fàr betala tillbaka allt nàr jag fàtt iordning kortet.

Vàl hemma, efter en aperitivo med vànner, bòrjade jag leta, och leta, och leta (efter koden som jag klyftigt nog skrivit upp pà ett papper, men som jag tydligen gòmt lite fòr bra)... och efter cirka en timma hittar jag koden, i en tidning...som jag inte ens kom ihàg att jag lagt den i. Nu bòrjar lilla grazzi bli tròtt pà sig sjàlv. Bli tròtt pà denna virriga och numera oorganiserade person. Vad har hànt med mig?!

Jaja, det slutade ju iaf gott. Nu àr klockan 01.00 och jag har fortfarande inte tittat igenom japanska-fraserna vi har till imorgon... Det fàr vara fòr denna gàng.

Tack fòr att jag fick skriva av mig lite... det behòvdes.