ny blogg

http://playstoprepeat.blogspot.com/

flyttat tillbaka till Sverige, därmed en ny blogg.

om allt jag älskar inom foto, design, musik, konst, mode

inspiration.

A PRESTO FIRENZE...

the hardest part was letting go. not taking part. was the hardest part. and the strangest thing was waiting for that bell to ring. it was the strangest start. I could feel it go down. bittersweet I could taste in my mouth. silver lining the clouds. Oh and I. I wish that I could work it out. and the hardest part was letting go not taking part. you really broke my heart, oh. and I tried to sing. but I couldn't think of anything. that was the hardest part...I could feel it go down. you left the sweetest taste in my mouth. silver lining the cloud. oh and I. I wonder what it's all about. everything I know is wrong. everything i do it just comes undone. amd everything is torn apart. oh, and that's the hardest part. that's the hardest part. yeah, that's the hardest part. That's the hardest part.

song and text: COLDPLAY

An End has a Start...

Då var det väl dags att titta in i det här lilla krypin:et efter alla dessa månader som jag övergett bloggen. Nu tror ni väl säkert att jag sitter vid mitt lilla skrivbord i vackra Florens... men nej. Tro det eller ej så har jag hamnat ända upp till  Sverige, hela tiden vid ett skrivbord - men vid ett skrivbord i min nya studentlägenhet i Norrköping! 

Yes, ni läste rätt; STUDENTlägenhet i NORRKÖPING. Den lilla svensk-italienskan som insisterade på att hon ville stanna i Italien tog till sist sitt pick och pack och flyttade hem till Sverige. Med mycket motstånd och med många gråtanfall, men även med en klarare bild och styrka inför de kommande studieåren som nu väntar. 

Jag antar att jag slutade skriva bloggen just vid den perioden som jag "panikade" som värst. När det började närma sig sommar och alla ville veta vad jag skulle göra, jag ville veta vad jag skulle göra men ville inte ta tag i det, som alltid när det förekommer jobbiga decisions. Jag kom in i någon slags krisperiod, där jag efter ett tag till slut bröt ihop och all press och alla funderingar äntligen klarnade till. Jag förstod att den bästa lösningen för mig var att flytta tillbaka till Sverige och börja plugga där. Det var inte det jag ville, men det var det bästa för mig och mina studier.

Jag hade sökt till Grafisk Design & Kommunikation på Linköpings universitet i Norrköping, och det var den enda linjen som intresserade mig. Jag hade sökt andra också, men kände att det inte riktigt var lika intressanta. Men problemet var ju att detta program endast fanns i Sverige. Jag letade desperat efter nåt liknande i Italien, och hittade några men antingen var de lite för oseriösa eller så kostade de runt 80 000 per år. Och då föredrar jag att plugga 3 år i Sverige och sen åka tillbaka och ta min master där. Jag tror att jag redan hade förstått att jag skulle vara tvungen att flytta tillbaka till Sverige redan långt innan jag överhuvudtaget tog beslutet, jag ville väl bara inte erkänna det för mig själv. Men det var en otrolig befrielse när jag väl bestämde mig. Trots att det gjorde ont i hjärtat kändes allt så mycket lättare när väl allt var bestämt. 

Nu var det ju bara intagningsbeskedet som väntade, och när jag väl fick svaret att jag kommit in så fick jag en pirrande glad känsla i magen - och det var min bekräftelse på att jag valt rätt. Gå alltid efter magkänslan! 

Men det innebar ju också att jag nu verkligen skulle flytta från Italien... Och det blev en väldigt tuff tid, där jag försökte stå emot att inte gråta - och jag tog verkligen all tid till att vara med mina vänner, hitta på saker, och verkligen njuta. Därför har jag knappt varit inne och skrivit något här på bloggen. Jag antar att det fanns för mycket att skriva om och för lite tid eller ork att skriva ner det. Så jag satte bloggen åt sidan och bara fokuserade på mina sista tre månaderna i Florens. 

Och slutligen kom dagen, måndagen den 10 augusti. Då jag lämnade Florens, tog mitt pick och pack, blev skjutsad till Bologna airport av mina vänner och tog farväl. Med tårarna rinnandes nerför min kind gick jag sedan på planet och flög back to Sweden...

Men jag hann bara vara i Stockholm en dag förrän jag på onsdagen igen skulle flytta till Norrköping och börja på universitetet! Där blev det fullt upp med Nollning och aktiviteter, och nu har det gått 3 veckor men det känns som en evighet sen jag lämnade Florens. Jag har lärt känna en massa nytt folk, fått härliga vänner, trivs både med programmet jag läser och staden Norrköping, som är lite av ett Florens men i Norden. Så jag vet att jag tog rätt beslut, och jag vet att Florens och alla mina vänner där nere finns kvar, och att det trots allt bara är 3 års plugg, sen får jag ta mig vart jag vill.

Så min blogg fick sig till sist ett slut. Alla mina funderingar om vart jag skulle ta vägen - Italien eller Sverige. Det har varit en underbar resa, två underbara år som jag aldrig kommer att glömma. Jag har växt i mig själv, lärt mig mycket, fått vänner för livet och Florens är definitivt en stad jag kommer att återvända till (många gånger...). Det kommer nog upp några bilder ännu på de sista månaderna, men sen tror jag nog att jag tackar för mig och kanske börjar med en annan blogg - som student i Norrköping! We'll see...

It's not goodbye it's just ARRIVEDERCI!!!

veckan som gått

MÅNDAG

paus under solen, bok i knät, musik i örat

TISDAG

spontan promenad längs floden Arno



besök hos frisörn - not that blonde anymore!!

ONSDAG

slutade tidigt, så det blev en liten ölbreak med kompis

en öl blev två...

klockan 17.00 blev klockan 20.00

och kvällen slutade med resten av kollegorna på en pub

FREDAG, LÖRDAG & SÖNDAG

30% off on everything...

hela världen vaknade plötligt upp och fick lust att shoppa

fullt upp för oss!

SÖNDAG

galen spontan söndagsnatt på stan...

just one of my favorit songs..

very clever

påskhelg

* jag har umgåts alldeles för mycket
* jag har pratat alldeles för mycket
* jag har skrattat alldeles för mycket
* jag har flirtat alldeles för mycket
* jag har ätit alldeles för mycket
* jag har druckit alldeles för mycket
* jag har spenderat alldeles för mycket
* jag har cyklat alldeles för mycket
* jag har sovit alldeles för lite

Men vem har sagt att för mycket alltid ska vara negativt?

Glad Påsk till alla!

en liten påskhälsning från mina galna kollegor... ;D

tystnad

Klockan slog 11.oo. Och allt stannade upp.

I affären stängde vi av musiken, byggarbetarna och deras borrande tystnade. Det enda som hördes var människorna, turisterna, som vandrade längs gatorna.

Italien stannade upp i en timma för att hedra alla som omkommit i jordbävningarna de senaste dagara. Begravningen pågår i denna stund då jag skriver. Är på jobbet och väntar på att nästa kund ska titta in.

Snart slår klockan 12 och vardagen fortsätter. Med musik och rörelse på gatorna. Men med tankarna hos dem som förlorat sina nära och kära.

nu hände det igen...

...ett nytt skalv.

För bara en halvtimma sen utbröt ännu ett skalv. De säger på tv att det var kraftigt men de har ännu inte någon officiell siffra på richterskalan...

det här är obehagligt...

just a quote

life is to short to be anything but happy

love deeply, forgive quickly, take chances

give everything, and live with no regrets.

forget the past

with the exception of what you have learned from it

and remember

everything happens for a reason

Ett samlat Italien

Ibland kan man tycka att italienarna är ganska ignoranta, och oförskämda när det gäller service och uppträdande bland folk. Men när det kommer till stora katastrofer och eller orättvisor, då kommer modet och hjälpsamheten fram hos dem. Då blir Italien ett och alla hjälps åt no matter what.

Som nu efter katastrofen i Abruzzo och Rom. Värmen och omtanken hos människorna syns plötsligt. Vissa gråter åt de drabbade, oavsett om de har någon anhörig, vissa åker självmant dit för att hjälpa till.

*

Otroligt många volontärer är på plats för att ta hand om människorna som nu lämnats utan hem, och alla hjälps åt tillsammans. Mat, kläder, leksaker ges ut. Och ibland räcker det bara att vara där och ge tröst och sällskap till de som förlorat någon.

*

Och det är, enligt mig, en utav de härliga sakerna om italienarna... när det verkligen gäller, när det handlar om liv, kärlek, död; då är de där. Oavsett vad, de kommer med all hjälp de kan bidra med. Italien blir ett. Och kärleken till livet och sina medmänniskor lyser igenom.

Imorgon kommer många affärer stängas, andra (som vi) kommer att ha en timmes tystnad (a.k.a. no music), för att hedra de hittills 281 döda...

bilder tagna från tgcom.it

virr varr..helt tokig!

Nu bòrjar jag snart tro att det verkligen ligger en fòrbannelse òver mig. Allt jag gòr gàr rent utsagt àt *piiiiiiiip*. Steg upp tidigare àn vanligt fòr att gà till min estetista fòr lite kvinnliga skònhetsfix. Sà, redo och i tid - àndà lyckas jag inte hitta nycklarna, och fàr springa ner till cykeln som vàntar fòr att sedan ila ivàg pà en just idag otrolig trafikerad gata med bàde bilar och turister som vàgrar fòrstà en gammal hederlig ringklocka som snàllt ber dem ATT FLYTTA Pà SIG!!!

Ok, lugnt. Jag lyckades komma i tid, och vi lyckades àven bli klara tidigare sà jag fick tid till att gà till att ta en kaffe, ta ut pengarna till mitt làkarbesòk senare pà eftermiddagen, och dessutom fixa med den sista delen av vàr jobb-outfit. Nàhà. Det gick inte heller. Fòr 1; ingen utav mina chefer var pà plats som kunde godkànna klàderna, sà dàr blev inget gjort, 2; sjàlvklart hade jag glòmt det svenska bankkortet hemma fòr att ta ut de viktiga pengarna (ok, tànker jag, jag cyklar hem pà pausen och hàmtar - no problem...vànta bara!). 3; efter en làng frukost paus och làsning av dagstidiningen under solen, fick vi sen vànta lite fòr lànge fòr att bli inslàppta, fòr att sen stressa att byta om och nàstan òppna fòr sent. Jag, som fòr en gàng skull var pà plats hela 30 min tidigare...

Paus. Breathe.

Ok, lunchpaus. Ska ta min cykel. Dà hade ju sjàlvklart en annan smart cyklist parkerat precis framfòr min, fòr att inte tala om den gigantiska taxin som hittat sin perfekta parkeringsplats framfòr vàra cyklar, lagom omringade. Pust. Det tog mig 10 min fòr att fà bort min cykel och fòr att àn en gàng ila hem. Framme, tar kort, kàkar, och sen back to work. Dà kommer bomben. Svart.

Jag har glòmt koden till kortet. Jag har helt utsagt fàtt en rejàl BLACKOUT. Jag anvànder ju aldrig det svenska kortet, och det ju som sagt ganska nytt. Men jag hade det ju hela veckan i Sverige och kom ihàg kortet, sà varfòr blev det sà tomt nu?! Och just nu dà jag behòvde det som mest!! Paniiik. Efter jobbet, springer jag snabbt till en bankomat, testar den kod som verkar mest relevant i med mitt minne... NEJ. Koncentrerar mig. Fòrsòk nummer tvà. Attans. Vàgar inte fòrsòka igen med risk fòr spàrrning. Nehe, dà var det bara att àka ivàg och fòrklara mina olyckor fòr receptionisten och làkaren. Men àtminstone de var pà min sida idag. Jag fàr betala tillbaka allt nàr jag fàtt iordning kortet.

Vàl hemma, efter en aperitivo med vànner, bòrjade jag leta, och leta, och leta (efter koden som jag klyftigt nog skrivit upp pà ett papper, men som jag tydligen gòmt lite fòr bra)... och efter cirka en timma hittar jag koden, i en tidning...som jag inte ens kom ihàg att jag lagt den i. Nu bòrjar lilla grazzi bli tròtt pà sig sjàlv. Bli tròtt pà denna virriga och numera oorganiserade person. Vad har hànt med mig?!

Jaja, det slutade ju iaf gott. Nu àr klockan 01.00 och jag har fortfarande inte tittat igenom japanska-fraserna vi har till imorgon... Det fàr vara fòr denna gàng.

Tack fòr att jag fick skriva av mig lite... det behòvdes.

Landssorg...

Dödsiffran ökar och nu är vi uppe i över 150 döda, 1500 skadade och 70 000 människor utan tak över huvudet. Alla försöker hjälpas åt med mat, kläder, sovplatser och framförallt donationer av blod - till dem som blivit drabbade.

Det är landssorg i Italien.


bilder hittar ni här

What's wrong with me??

Jag måste ha nåt fel. Nåt psykiskt, nån störning, nån panikartad sjukdom. För detta upprepar sig varje gång jag har en ledig dag. Eller lång tid på mig att utföra det jag nu har att göra.


Som idag. Det är måndag och jag är ledig. Jag visste precis vad jag hade att göra, vilka ärenden jag skulle gå och hur mycket tid jag hade på mig. Ändå lyckades jag inte gå hemifrån i tid, när jag väl var ute blev jag förvirrad över vart jag skulle ta vägen, vilken ordning, och jag fick plocka fram min lilla att-göra-lista pinsamt många gånger för att fortsätta på rätta spåret. Det är otroligt obehagligt att känna så. Att ha, som man säger i Italien; la testa tra le nuvole (direkt översättning: huvudet bland molnen). Att känna sig lat, ofrivilligt - kroppen vill bara inte lyda. Som de senaste veckornas mornar; jag klarar helt enkelt inte att gå upp de där 20 minuterna tidigare. Min kropp vill bara inte stiga upp. Och bara det att ringa ett litet samtal för att boka tid för till din estetista blir en pers. Så. What's wrong with me??

Nu fick jag ju trots allt nästan allting gjort. Hemma var allt redan städat, räckte med att kasta in tvätten i tvättmaskinen och diska lite. Sedan bar det av ut i solen - och jag har väl ännu inte riktigt hängt med att våren är här - så jag nästan led av hettan och den starka, varma solen som sken på mig med tunn tröja och läderjacka på. Svett.

Jag hittade inte skolan IED, dit jag; efter många om & men, och vaddå-finns-den-i-Florens?!?, ville få lite information om intagningar och kostnader, så det får bli nån lunchpaus som går åt till det när jag väl hittat stället. Även fastighetsmäklaren som skulle ordna med våra kontrakt för lägenheten saknades så inget av det blev gjort. Däremot hittade jag ett litet gym/yoga/pilates studio där jag antagligen ska skriva in mig... skadar inte att träna lite när man har möjlighet!

Mötte upp en kompis, tog oss en liten promenad, stannade upp vid en liten cykelreparatör för lite information om de sålde begagnade cyklar för bra pris och vips tre minuter senare stod jag där med en ny (well, begagnad) fin fin cykel för endast 50€!!

Så, nu har verkligen våren kommit. Ny cykel, och dags att ta fram ballerinaskorna...

jordbävning?

Vaknade imorse av ett sms skickat av min kära mamma. Kände ni av jordbävningen även i Florens? Hmm, jordbävning? På med datorn, och klick till nyheterna online.

Jodå, runt klockan tre inatt uppstod en kraftig jordbävning i Abruzzo regionen, och kändes av även i Rom och upp till Bologna. Mer än ett 20 tals personer har dött och många är skadade, då många låg och sov när det hände. Skalvet mätte 6,3 på richterskalan och är den allvarligaste jordbävningen detta millenium i Italien.

Jag kände ingenting, och det har inte sagts nåt om att det skulle ha nått Florens. Men det är ju självklart lite obehagligt när sådana naturkatastrofer händer såpass nära och att det inte är något du kan kontrollera.

Det är min ledig dag idag, och eftersom jag kom upp lite tidigare än väntat, tänkte jag ta mig en lång lugn frukost med té och titta lite på Vänner.

...and now I'm old!

Då var helgen över. Då var allt födelsedagsfirande slut. Och allt var perfekt.

Nu däremot känns allt tomt. Allt kretsade runt min födelsedag och att försöka hitta tid för allt och alla. Och nu plötsligt är allt slut. Slut på alla möjliga sätt.

Torsdagen, 26 mars, började med ett samtal från norr med sjönsjungande sång och fågelkvitter i bakgrunden(min fågel). Sedan började mobilen pipa och gratulationer kom från alla möjliga håll. På jobbet välkomnades jag med kramar och pussar, och en stor bukett rosor! Vänner tittade in, och en kollega som var ledig den dagen kom förbi med en tårtbit hon lagat till mig!

Kvällen spenderades med tjejerna från jobbet på en liten mysig bar med live-musik och sedan bar det vidare till en annan lokal. Det som bara skulle bli en liten drink för att fira (eftersom själva festen skulle äga rum på lördagen) sträckte ut sig till 3...

Lördagen blev riktigt lyckad den med. Alla kollegor, vänner på plats i vår lägenhet, musik, mat och mingel. Strax efter midnatt bar det sedan iväg till en lokal... och punkt punkt punkt så var klockan 6 på morgonen och jag satt i en taxi på väg hem.

Så min födelsedag firades rejält. 21. Vi får väl se vad dessa två siffror har att komma med.

(bilder är på gång...)

Lost!

just because I'm losing, doesn't mean I'm lost

doesn't mean I'll stop, doesn't mean I move cross

just because I'm hurting, doesn't mean I'm hurt

doesn' t mean I didn't get what I deserved

no better and no worse

***

I just got lost

every river that I tried to cross

every door I ever tried was locked

oooh and I'm...

just waiting 'til the shine wears off

***

you might be a big fish, in a little pond

doesn't mean you've won, 'cause along may come

a bigger one

***

and you'll be lost

every river that you tried to cross

every gun you ever held went off

oooh and I'm...

just waiting until the firing stop

***

just waiting 'til the shine wears off

"lost" - Coldplay

Fullt upp!

Dagarna har bara flugit iväg sedan jag kom tillbaka till Florens. Förra veckan fick jag sluta lite tidigare på dagarna, eftersom jag var tvungen att hoppa in och jobba på söndagen, min annars lediga dag. Så jag fick lite tid till att träffa kompisarna utanför jobbet och strosa runt på gatorna i det härliga vårvädret som äntligen nått stan.


Och nu, denna vecka, är det istället fullt upp här hemma. Min kära rumskompis/kollega blir vuxen på riktigt och flyttar ihop med sin pojkvän och lämnar oss andra här hemma... lämnar med andra ord MIG ensam som ordningsamma roomie. Nu får jag ta över och bli "mamma" i huset. Men kanske klarar jag mig utan den rollen ändå, kanske blir det lättare att få saker gjort när man inte har nån i huset som "tjatar" att det ska bli gjort. Det återstår bara att se. Så är det att bo med andra människor.


Imorgon ska jag iaf gå och prata med ägaren till lägenheten angående kontrakt samt annat byråkratiskt. Sedan på torsdag kommer den preliminära nya tjejen på besök - en spanjorska - som tittar in så att vi alla kan lära känna varandra. Hmm...spännande!


På torsdag, 26 mars, fyller jag även år. Blir 21. Blir stor. Vuxen. Attans, vad läskigt.
Och tydligen har det spridit sig på jobbet och det verkar vara det enda som det pratas om just nu... hmm, jag misstänker att de är på gång med nåt. Men vill inget säga...

Med tanke på min födelsedag, och min roomie's utflyttning, tänkte vi fixa en liten fest här hemma på lördag! Så just nu håller vi på att planera inför det också. Hej och hå, mycket på gång!


Och för att avsluta. Nästa torsdag har jag min första lektion i JAPANSKA!! Wiiieee.... nybörjarkurs, men någonting måste jag väl ändå lära mig!

Det var allt för denna gång. Då hälsar jag er alla en buonanotte...

hälsningar från soliga och varma Florens!

ps. dessa var tagna igår...idag var det regn...men jag tänkte retas med er ändå! Våren har kommit till Florens!!

eccomi - buonasera Firenze!!

Back on track. Den långa veckan i Stockholm nådde sitt slut och det var dags att återvända till sitt andra hem. Där alla väntar. Plötsligt känner man sig schizofren. Vaknar i sin egen säng i Stockholm, vandrar runt på stan, pratar med kompisar i telefon, på svenska. Och så sätter man sig på planet, lugnt, anländer sedan vid halv nio i Florens och klampar in till lägenheten där alla rumskompisar väntar - och börjar prata italienska! Som om inget hänt.


Det blir ett kort inlägg. Måste fortfarande packa upp lite, fixa en lätt middag och städa badrummer och korridoren. Imorgon har jag en frukostträff med tjejerna på jobbet innan vi börjar så vill gärna komma i säng lite tidigare..


Våren har anlänt till Florens... Lunchpaus i solsken på piazza Signoria med tjejerna. Dags att ta fram vår jackan för kappan är alldeles för varm!

Hello Stockholm!

Då var man äntligen på semester! Och vad innebär det? STOCKHOLM!! Here I am!!

Jag har en hel vecka på mig att vandra runt i min härliga stad, och framför allt träffa alla mina vänner som jag inte sett på evigheter och saknat så!!

Jag går nog på extra energi just nu för det har inte blivit så mycket sömn de senaste nätterna, utgång på fredagen och sedan packning plus prat hela lördagen för att sen gå upp klockan 4 på morgonen för att ta flyget 07.00. Anlände sedan till Stockholm 11.30 efter kvick mellanlanding i München och har sedan dess spenderat hela eftermiddagen med mina kära föräldrar.

Väntade mig faktiskt kallare väder. Jag menar, jag har ju vant mig vid italienska kalla plusgrader, fuktiga sådana som tränger sig in i skelettet. Och bara tanken på att jag redan fryser av plusgrader och nu skulle ta mig till minusgrader gjorde mig lite nervig. Jag som är van med att gå i leggins och ibland skinnjacka. Men, ännu har jag inte panikat. Det är ju trots allt en torrare kyla här, som inte känns på samma sätt... får se dock hur det blir med de där legginsen...

Kära Stockholm...

Det var så länge sen sist, men ändå känns det som om jag aldrig lämnat dig. Men så är det väl att komma hem...

i vàtt och torrt

Fick hàromdan ett mejl fràn en utav mina kàraste vànner. Ett mejl med ett bifogat brev skrivet den 2 juni 2004!! Ett mejl som blivit skrivet men aldrig skickats - och som nu blev funnet i datorn 4 àr senare. Ett brev som beskrev vàr kàrlek till varandra, vàr starka vànskap som vi visste skulle hàlla i vàtt och torrt - trots allas kommentarer om att hògstadievànskap oftast fòrsvinner och "var beredd pà att ni kommer ta olika vàgar och vàxa ifràn varandra". Och visst tog vi olika vàgar - men det betyder inte att vi tappade bort varandra. Snarare fann vi en ànnu starkare relation och vànskapen hàller precis som vi sa fòr fyra àr sedan dà det var dags att separera oss fòr att gà vidare till gymnasiet...

Jag vet att ni finns dàr, ni vet att jag finns hàr.

I vàtt och torrt. àlskar er smà flickor.

the zsa zsa zu...

foto: flickr

hälsningar från Florens en regnig dag som denna

lite tankspridd kanske?

Hade tagit halva dagen ledig idag på grund av ett viktigt läkarbesök. Så jag skyndar mig från jobbet, springer till bussen, letar efter den rätta gatan och kommer sedan äntligen fram till mitt mål. Knackar på, säger mitt namn och att jag har tid hos dottor xxx klockan 16. Receptionisten tittar på mig lite frågande och säger "nej, nej, han är endast här och tar emot på onsdagar... du är skriven ONSDAG klockan 16!". Noooooo!!! Hon småler ursäktande mot mitt förtvivlande ansikte. Jag måste ha förstått det hela heeeelt fel! Så, det var bara att ta mig tillbaka mot stan, ringa min chef som suckade och sa skämtandes "Graziella lilla, du måste då vara riktigt tankspridd du?!". Men jag fick ta ledigt även imorgon, så då hoppas jag att det inte ska uppkomma några andra förhinder som att läkaren blir sjuk, eller gatorna blockeras eller vem vet vad!

Det har iaf varit en trevlig varm (äntigen) solig dag, kändes nästan som vår! Och jag köpte mig ett par läckra svarta pumps för en riktigt liten summa tillsammans med min väninna, för att sedan promenera tillbaka hem och chilla...

Måste nu bara förbereda mig för kalla Sverige eftersom jag på söndag morgon tar flyget hem till Stockholm. Då blir det inte längre några leggins och klackar. Nej, nej, snarare leggins UNDER byxorna. För nu är jag ju inte längre van vid svensk kyla! Attans...

"Är du lycklig??"

En snabb öl med kollega blev till en lång öl med långa djupa diskussioner om allt mellan himmel och jord. Men det mesta handlade väl om mig och mitt liv just nu, alla mina problem som egentligen inte är några problem utan helt vanliga förvirrade tankar - men som på senaste tiden börjar göra mig lite smått nojig och stressad. Men idag fick jag mig lite av en smäll på käften av min kära väninna och kollega, och fick mig att öppna ögonen.

Jag vet inte om det finns någon speciell orsak varför dessa tankar och nervositet flugit över mig så plötsligt dessa dagar - egentligen har de alltid funnits i bakhuvudet men har nu än en gång krypit fram och gett mig denna stress. Det är mycket på gång på jobbet, mycket press, många saker jag i denna stund irriterar mig på - men som i slutändan inte är nåt att bry sig om, men som ändå takes part of my mood. Mitt i denna period då många även frågar mig vad jag gör här, vad jag vill göra, var och när och hur....och det bara kastas frågetecken över mig som jag inte ens själv kan svara på. Räcker det inte med mina egna frågor som cirkulerar i mitt huvud?? Jag behöver inte höra dem av alla andra också. Mina egna stör mig redan tillräckligt!

Idag hade jag ännu en skitdag, men jag kunde ändå inte klaga. Det är så lätt att tycka synd om sig själv. Om små skitsaker, små jobbiga tankar som ploppar upp när man har för mycket tid att tänka (som nu när jag är själv på väskavdelningen), som sen blir onödigt stora och resulterar i panik och formuleras i "what the hell am I doing here??" "what's the meaning of this??" Men så uppstår något eller någon som får mig att komma ihåg att there's actually a meaning. Och idag gick det plötsligt upp för mig hur lyckligt lottad jag är, hur mycket kärlek jag har runtomkring mig, varje dag, både på jobbet och utanför som jag inte ens tänker på. Så många som bryr sig om en. Som man inser när man börjar öppna ögonen. Fick frågan;

"Är du lycklig?"

Ja, Nja eller Nej.

Frågan är som en smäll på käften. Den får mig att stanna upp och verkligen tänka efter. Alternativet Nej, är redan struket. Det står mellan Ja och Nja... Men ett nja, vad är det isåfall som skulle göra mig olycklig? Några små så kallade i-landsproblem kanske - men då får jag ju verkligen slå mig själv på käften och skicka mig själv in quel paese! Skäms!
Så, vad har jag att vara olycklig för? Att jag lever? Att jag har kompisar i jag-vet-inte-hur-många ställen i världen? Att jag bor helt själv och har klarat mig själv i ett land långt borta från mina nära och kära och tryggheten? Att jag själv hittat ett jobb och försörjer mig på egen hand?

Nej, mitt svar på frågan är JA, jag är lycklig. Och gud vad skönt att få säga det.

Grazie...

i want to go back to my little island....

....in the middle of no-where, and just BE!

Aaaaaaaahhhhhhh!!!!

...that's how I feel today!!

Vill ha...

...en riktigt bra och proffessionell digitalkamera så jag kan börja fotografera på riktigt. Jag har ju min lilla digitalkamera, men den lyder mig aldrig och får aldrig till bilderna som jag vill. Hur jag än ändrar inställningarna, med flash, ljus och allt vad man kan göra... nej, här behövs riktiga grejer. Och jag blir så inspirerad av alla mina vänner och deras fotokunskaper, alla foton jag ser runt om och alla underbara bilder mia lägger upp på sin blogg... nej, blir väl dags att spara ihop pengar på riktigt då..!

blir lika tagen varje gång...

buongiorno everybody

Så var det dags att vaka upp denna härliga måndag. Med täppt näsa. Och massor att göra. Suck.

Fick en mysig morgonhälsning från en vän på msn, som livade upp stämningen lite en morgon som denna...men sen försvann han i vimmlet... Jaha, då var det bara att slänga sig i duschen då. För nu ska det bära av till min estetista och sen handlas mat för att sen gå förbi doktorn och få mitt sjukcertifikat som ska skickas till jobbet och INPS...krångligt ska det vara när man jobbar och är sjuk här i Italien. Certifikat här och intyg där. Jaja, vi får väl se hur min läkare tycker att ja mår. Om det blir ännu en dag hemma eller icke.. Ja känner mig lite bättre, men jag har ju trots allt fortfarande inte tagit mig ur sängen så mer kan jag inte säga...

A presto!

ny stilikon...

I want those gloves!!

från videon "Reach Out" - Hillary Duff

dags för febrig bloggning

Så, det tog en febrig och snuvig Grazzi för att sätta sig igen framför datorn och denna blogg som aldrig lyckas komma någonvart!

Ja, än en gång har den italienska kylan slagit hål på oss och här sitter jag nu med feber och näsdukar. Lite är det nog mitt eget fel, jag kände att det var på väg i fredags, men det stoppade mig inte att gå ut och dansa på kvällen - och se gott folk hur bra det slutade. Vaknade lördag mogon med feber och täppt näsa. yeessss!!

Veckorna har rullat på, vi har haft rea, rean har hunnit ta slut, nya kollektionen har dragit igång och det hålls på att göra nya outfits, alla hjärtans blä-dag har varit (och den blev faktiskt bättre än vad jag trott!), jag har börjat på gym där de även har pilates (yes!), carnevalen i italien har börjat och tagit slut, kylan har slagit till och det har till och med snöat (självjkart stannade det inte på marken, men ändååå) och den årliga Sanremo (Italiens svar på melodifestivalen) är igång och lämnar oss inte ifred!

Jag får be om ursäkt om jag skriver lite konstigt men det är väl mitt bombade huvud som inte fungerar, aaah vad jobbigt med förkylningar. Det verkar som mitt immunförsvar inte funkar som det borde... och ändå har jag börjat med vitaminer och även med träning för att hålla igång kroppen. Men nej, det var inte tillräckligt då? Jaja, det betyder ju också att jag inte kan gå och träna imorgon, min enda lediga dag då jag faktiskt kan ägna mig åt träningen och ta pilates och fatburning som verkligen gör nåt åt en! Men, kanske är det bättre att vila och verkligen bli bra.

Alla hjärtans dag kom och gick. (för er som inte visste det var det även min namnsdag - Valentina - vilket jag alltid hellre velat heta...men! åtminstone andranamn) Och varje 14 februari kommer jag alltid på mig själv för att vara singel... men det är väl inte så pjåkigt heller. Och jag kan ju inte säga att jag inte var utan några gulliga sms och hälsningar...nej då...men nej nej, nu var det inte killar vi skulle prata om. Kvällen spenderades med härlig utgång med kompisar - och jag tror nästan vi hade en mycket roligare kväll än många par där ute!

På jobbet går allt som vanligt, de har ofta satt mig i sko/väsk-avdelningen som är i affären brevid, vilket innebär att jag har en hel butik för mig själv. Vilket innebär ANSVAR... visst, jag har en hel vägg av fönster till de andra på klädavdelningen men jag är ändå själv med kassa och allt. Tills min kollega kommer på eftermiddagen såklart men det är ändå 4,5 tim tills dess. Men ingen nöd, jag klarar mig fin fint och är ändå glad att de ger mig det ansvar och tillit till mig.

Sedan har jag och några kollegor även anmält oss till en gratis språkkurs i japanska!! Skitkul! Om det nu blir av... vi måste vara 10 för att kursen ska bli av... men 80 timmars gratis japanska-kurs tackar man inte nej till... när man väl får möjligheten! Kommunen ger nämligen denna möjlighet till alla som jobbar med turister, i affärer osv; engelska, spanska eller japanska! Så, why not! vet redan några ord

Kawaii = snyggt
Arigato = tack

hihi..

Så, det var väl allt för mig nu... har mycket going on in my head just nu så därför blir detta inlägg lite långt och osammanhängande. but that will do!

ciaooo